Neuromuskulära tekniker

Neuromuskulära tekniker används många gånger som ett samlingsnamn på behandlingsmetoder som påverkar både musklerna men även nervsystemet som styr musklerna. Dessa tekniker innebär att man genom att aktivera olika receptorer i rörelseapparaten kan bland annat få muskler att slappna av. Det finns en mängd olika neuromuskulära tekniker som utvecklats av sjukgymnaster, läkare och osteopater under 1900-talet.

PRT av ryggsträckar-muskeln

Det gemensamma syftet med neuromuskulära tekniker är att uppnå en specifik avspänning i en muskel eller muskelgrupp Behandlingsmetoderna är smärtfria och ger snabbt en positiv effekt. Oftast är effekten av neuromuskulära tekniker både en avspänning och normaliserad rörlighet. I situationer där det råder en kontraindikation för behandling att utföra rörlighetsökande metoder som mobilisering eller manipulation kan vissa neuromuskulära tekniker vara ett alternativ att använda. Exempelvis kan en patient som fått en whiplashskada och blivit instabil i halsryggen i en del fall bli sämre av att man behandlar med mobilisering, manipulation och töjning medan neuromuskulära tekniker kan däremot hjälpa för att minska smärta och muskelspänningar. Neuromuskulära tekniker fungerar också bra där det inte är möjligt att ge massage på grund av en för stor ömhet

Neuromuskulära tekniker kan oftast delas in i direkta och indirekta metoder. De direkta metoderna innebär att jag i likhet med töjning och mobilisering arbetar i den riktning som är rörelseinskränkt medan de indirekta metoderna innebär att jag som terapeut arbetar i positioner där vävnaden är avspänd. Exempel på neuromuskulära tekniker som jag använder är:

PNF - proprioceptiv neuromuskulär facilitering
Denna metod utvecklades under 1950-talet av neurofysiologen och läkaren Herman Kabat och sjukgymnasten Margaret Knott. På 1950-talet då man testade PNF kliniskt kom sjukgymnasten Dorothy Voss till Kaiser Foundation Rehabilitation Center i Kalifornien och började tillsammans med Knott att vidareutveckla PNF. Delar av PNF-metoden är inriktad på muskeltöjning av genom att först få en avspänning i den berörda musklen.

MET- Muskel Energi Teknik (Muscle Energy Technique)
MET har utvecklats av de amerikanska osteopatiska läkarna Fred Mitchell Sr och Fred Mitchell Jr. från 1950-talet MET används för att normalisera rörligheten och minska spänningen i musklerna. Det finns många likheter mellan MET och PNF men MET är mer inriktad på ledbesvär. MET tar hänsyn till de biomekaniska förhållanden som finns i ryggraden och lederna. När MET används på ryggradens funktionsstörningar bygger det delvis på den osteoaptiska läkaren Harrison Fryettes biomekaniska lagar om ryggradens rörelser.

PRT- Positionell Relaxationsteknik (Positional Release Technique)
PRT är en behandlingsmetod som vidareutvecklats från Strain-Counterstrain. Strain Counterstrain utvecklades av den amerikanska osteopatiska läkaren Lawernce Jones. PRT har utvecklats av sjukgymnaster och osteopater. Det är oftast svårt att kreditera en enskild individ som anses vara grundare av en specifik behandlingsmetod. PRT har utvecklats i olika varianter med ibland andra namn av olika terapeuter. PRT är en behandlingsmetod vars syfte är att minska spänningen i muskeln och för att förbättra rörligheten. Den stora skillnaden mellan Strain Counterstrain som nu även kallas Jones´ technique efter grundarens bortgång  ät att PRT är mer funktionellt inriktad och teknikerna som utför kan hela tiden motiveras utifrån musklernas anatomiska funktioner. Strain Counterstrain följer mer strikt ett protokoll och har namngivit enligt ett schema ett hundra tal ömma punkter, så kallade tender points som ska behandlas på ett specifikt sätt. I Sverige finns utbildning i Positionell Relaxationsteknik på Hälsoteket.

David Aston
Leg. sjukgymnast & Dipl. massageterapeut
med klinik i Malmö