Ortopedisk medicin

Ortopedi består av de latinska orden orto och pedi. Orto betyder göra rak medan pedi betyder barn och således betyder ortopedi göra barnet rakt.

Ortopedisk medicin är den del inom ortopedin där diagnostiken och terapin av rörelseapparaten sker men som inte kräver kirurgi, onkologisk, neurologisk eller reumatologisk behandling. Behandlingen inom ortopedisk medicin innefattar manuell terapi men även injektionsterapi. Det sistnämnda utförs av läkare. Den manuella terapin inom ortopedisk medicin omfattar både led- och muskelbehandling. På senare tid har även nervbehandling lagts till inom den ortopediska medicinen. I grunden kännetecknas ortopedisk medicin av ett mekaniskt perspektiv på diagnostik och terapi. Men inom den moderna ortopediska medicinen ingår det även träningsterapi, ergonomirådgivning samt beteendevetenskapliga metoder.

Den klassiska loggan som används för ortopedi är

ett skelett som görs rakt av ett träd (här i en
lite modernare tappning).

Åtgärder med manuella tekniker för test och terapi sker på ett systematiskt och strukturerat sätt inom den ortopediska medicinen. Tekniker relateras vetenskapligt med utgångspunkt till anatomiska och fysiologiska förhållanden.  Ortopedisk medicin är en evidensbaserad metod och utvecklas ständigt. Tekniker och åtgärder tas bort om de inte kan försvaras eller anses ineffektiva.

Vad är då skillnaden mellan ortopedisk kirurgi och ortopedisk medicin?

Det finns olika inriktningar inom den ortopediska medicinen. Sjukgymnaster som jag har specialiserats sig inom ortopedisk medicinen. En del utbildning inom ortopedisk medicin sker redan inom grundprogrammet för sjukgymnaster men primärt är det efter utbildning som fördjupning sker med diverse olika kurser. Inom den svenska läkarekåren är det främst några allmänspecialister som vidareutbildat sig inom ortopedisk medicin. Ortopeder är däremot generellt sätt specialiserade inom ortopedisk kirurgi och behandlar exempelvis tumörer, benbrott och medfödda skelettmissbildningar. Det förekommer också ortopeder och andra specialistläkare som vidareutbildat sig inom den ortopediska medicinen.

En del områden som berör olika tillstånd i muskler, senor och leder där överlappas det inom ortopedisk kirurgi med ortopedisk medicin.

 
Undersökning och behandling inom ortopedisk medicin bygger på
anatomi och fysiologi utifrån ett vetenskapligt förhållningssätt.

Vem grundade den ortopediska medicinen? 

Det finns inte en grundare till ortopedisk medicin utan det är olika läkare och sjukgymnaster som lagt grunderna för den moderna ortopediska medicinen och därför finns det idag olika skolor och inriktningar inom ämnet. En del läkare och många sjukgymnaster fördjupar sig inom detta område. Några av utvecklarna har även studerat andra manuella terapier såsom kiropraktik och osteopati.

Idag vet man också att manuella behandlingsmetoder och träning i olika former har funnits sedan ”de gamla grekerna” men den moderna ortopediska medicinska utvecklingen har svenska sjukgymnaster och läkare att tacka som i början av 1800-talet lade grunderna. Detta var ett tiotal år innan utvecklingen i USA skedde av de manuella behandlingsfilosofierna kiropraktik och osteopati. 

Den moderna ortopediska medicinen begreppet myntades av den engelska ortopedläkaren James Cyriax som levde mellan 1904 och 1985. James Cyriax som sedermera även blev professor kom från en familj där båda föräldrar var läkare. Fadern Edgar Cyriax var gift med Annayuata Kellgren som var dotter till den svenska sjukgymnasten Henrik Kellgren (född 1837 och dog 1916). Edgar Cyriax gick mot slutet 1899 utbildning i sjukgymnastik i Stockholm och 1904 skrev han boken "The elements of Kellgrens manual treatment". James Cyriax gifte sig med Patricia och hon var sjukgymnast. Med denna bakgrund är det inte så anmärkningsvärt att James Cyriax hade ett nära samarbete med sjukgymnaster. James Cyriax teorier står väl än idag i synnerhet vad beträffar diskrelaterade tillstånd. Andra kända personer inom den ortopediska medicinen är:

Den franska ortopeden Robert Maigne som utvecklat teorier kring olika funktionsstörningar i ryggraden vilket han kallade för "Painful Minor Intervertebral Dysfunction".

Läkaren och osteopaten Alan Stoddard från England som levde mellan 1915 och 2002. Alan undervisade sjukgymnaster och läkare i osteopatisk manuell medicin. Många europeiska länder där är grunderna inom den manuell terapin för sjukgymnaster baserad på Alan Stoddards läror.

Professorn inom ortopedi James Mennell som levde mellan 1916 och 1992 skrev böcker och producerade filmer inom manuell terapi som har kommit till nytta för olika manuella terapeuter.

David Aston
Leg. sjukgymnast & Dipl. massageterapeut
med klinik i Malmö